Emily's liv. Kapitel 7
Jag vaknade av att jag hörde någon ropa mitt namn.
Jag satte mig upp och såg att jag var i en skog.
Jag råkade gnida min arm mot gräset och kände hur det sved och började då minnas vad som hade hänt.
Jag fällde en tår men torkade snabbt bort den när jag såg Anton en bit bort.
Han fick syn på mig och sprang fram till mig.
Han hjälpte mig upp utan att säga ett ord och kramade om mig,länge.
Efter en stund så släppte jag honom och sa 'Jag trodde du var speciell men du är precis som alla andra killar.'
'Emily låt mig förklara,snälla.' sa han och bar upp mig.
'Vem fan tror du att du är? släpp ner mig!' ropade jag men han fortsatte gå mot sitt hus.
'Ta det lugnt min prinsessa,du behöver värme och kärlek.' svarade han lugnt och det irriterade mig.
Han låtsades som om ingenting hade hänt.
'Nu får du gå själv älskling.' sa han och släppe ner mig när vi kom fram till en uppförsbacke.
Vi gick helt tysta hela vägen.
Vi gick in genom bakdörren in till hans rum och jag satte mig på hans säng.
Han tog fram en filt och gav den till mig sedan satte han sig bredvid mig och kollade på mina armar och ben.
'Du förtjänar det inte.' sa han och fällde en tår.
Jag kollade på mina ben och såg hur djupa såren var.
'Kan du förklara snart eller?' frågade jag lite irriterat.
'Lappen du läste var inte från min "hemliga tjej" som du trodde,jag har inte ens någon hemlig tjej. Lappen var från min brorsas tjej som gick bort förra månaden,den skrev hon för att hon var som min syster och inget mer hon var ju liksom min brorsas tjej och jag skulle aldrig kunna vara otrogen mot dig Emily jag älskar dig och det vet du.'
Jag visste inte vad jag skulle säga,jag liksom bara satt där och tittade på honom.
Jag kände mig så himla idiotisk.
'Jag..förlåt..' fick jag fram tillslut.
'Emily..såren? blåmärken? vad har hänt?' frågade han och kramade om mig.
'Jag trodde jag skulle förlora dig Anton..'